Annavirrpanna

Jag tränar. Som en galning. Försöker träna så jag inte spräcker mina knän. För då skulle jag bli ledsen. Ledsen i ögat. För jag hatar att vara sjuk. Jag hatar att känna saker som jag inte kan göra något åt, sådant jag måste leva med. Och, eftersom jag inte kan se framtid heller så känns det jag känner som om det kommer att vara för evigt. Alltså vill jag inte vara sjuk. Men, vem vill det egentligen. Jag är bedövad av mediciner nu. Jag stod inte ut med mig själv. Jag vet inte vilket som är bäst. Avtrubbad men kan leva ett liv eller icke avtrubbad och lever för dagen och stunden med en stark smärta i följetåg. Jag har iallafall sprungit idag. Jag har städat på M:s jobb. Jag har ätit baklava. Jag borde vara nöjd men det gnager. Ska försöka ta tag i saken.

Jag är mig själv igen. Dock fortfarande stressad till tusen och bitvis så vill jag bara banka bort allt jobbigt i kropp och knopp. Men, jag vet att det i slutänden handlar om att acceptera känslan vilken den nu än är.

På måndag ska jag gå och ta blodprov för femte eller 6:e gången. Litiumet verkar tydligen inte som det ska. Min kontaktperson nämnde här för ett tag sedan adhd och autism i förbifarten. Vad hon nu ville med det. Så, jag har börjat läsa in mig på andra diagnoser och faktiskt så konstaterar jag att oavsett diagnos så är man ju den man är och gör det man gör. Jag kommer ju alltid vara jag liksom? Dock så känns det här med adhd som att krama en varm kudde, det är som tröstande på något sätt. Så mycket som stämmer och så mycket som förklarar ens beteende.

I vilket fall som helst så har jag kommit närmare ett accepterande av situationen som sådan. Det känns bra. Som att jag har landat lite. Jag känner igen mig själv och får lite andrum. Det har inte varit mycket av det de senaste månaderna.

Sommar och sol. Det är bra det.

:)

jag har abdikerat. jag viftade vit flagg förra veckan. jag höll skamset upp en skylt där det stod

Livet har varit pest den senaste tiden. Fröken virrpanna är så less på sig själv och sitt gnäll att hon snart skiter i allt. För det är precis vad hon känner - hon gnäller så till den grad att folk slutar lyssna. Fröken virrpanna håller som bäst på att dra ner hela hennes omgivning i hennes lita svarta ångesthål. Där vill hon sitta och mysa med sina nära och kära, känna hur det svarta och mörka omsluter den lilla skara som de är. Att sedan de nära och kära sällan hälsar på särskilt länge i det lilla ångesthålet blir hon lite förnärmad över. Duger inte ångesthålet, det är ju liksom det enda hon har? De nära och kära brukar försöka bjuda upp till dans men hon sitter trumpet kvar och tjurar med benen i kors. Kanske gråter hon en liten skvätt och tycker synd om sig själv. Ibland går hon upp och dansar och tycker att det ändå är lite trevligt men hon bor ju ändå i ångesthålet och där har hon sitt täcke och kudde och allt hon äger....

Idag skulle jag bara städa när jag kom hem. Jag har inte bara städat. Jag har gjort sylt också.

Glad påsk!

Jag blev sådär pangboomtrött igår. Jag gick och lade mig och jag tror jag somnade på en gång. Jag ställde klockan på 06 men snoozade i 3 och en halvtimma och det var rätt skönt faktiskt. Men, jag hade ju kunnat ställa klockan tre timmar senare egentligen istället för att vakna varje halvtimma. Jaja, så det kan gå.

Min rygg är knäpp. Tror jag har fått någon slags låsning av att jag har spänt mig så mycket. På torsdag ska jag iallafall till massören. Jävlar vad hon ska få knåda.

Idag har jag varit på zumba. Det var kul faktiskt.

Jag ska erkänna att jag funderar över mitt val av yrke. Till hösten så kommer jag troligtvis att få jobba med 40 6åringar. Det är ju inte klokt. Kan man verkligen säga upp sig från sitt jobb när man just har fått fast? Jag har bestämt mig för att fixa nästa år men jag har börjat fantisera i huvudet om hur det kommer att bli. Det ska jag sluta med.

Basta.

Jag har försökt äta mig trött. Jag tänkte att om jag äter chips, godis, läsk, choklad och chokladpudding så blir jag så trött och överväldigad att jag bara måste sova. Men nej, det fungerade inte det heller. Jag ska börja stiga upp 06. Då kanske man blir trött på kvällen.

Godnatt?

Nu snurrar det ordentligt. Jag har fortsatt åka karusell. Det jag upplevt under natten kan inte kallas sömn, mer ett slumrande vaket tillstånd. Jag försöker trötta ut mig själv. Jag tänker att om jag tränar, håller igång, äter rätt och regelbundet så ska det väl lägga sig? Då ska jag få gå och lägga mig. Men, jag verkar bara bli mer uppvarvad. Ångestklumpen i bröstet håller i sig och gör nästan ont.

Jag vet inte vad receptet mot denna känsla är? Förra veckan så kände jag mig förkyld och tvingade mig själv att vara hemma och ta det lugnt. Det var en lång vecka, behöver jag säga mer? Det var kvällar där det kliade vansinnigt i hela kroppen, där rastlösheten gjorde bo. Jag tänkte att om jag gör ingenting så borde känslan lägga sig, då borde jag kunna varva ner. Istället kliade jag på kroppen, plockade med olika saker, retade mannen och så höll det på. Min tant skulle säga att jag ska ta några djupa andetag men jag är galen på andetagen!!!! Jag är galen på den här rastlösheten!!! Min tant skulle säga att ju mer man tänker att det kliar - desto mer kliar det. Så därför borde jag väl bara skita i allt - let it roll. Varför ska man ens begränsa sig? Det hjälper mig inte!! Det här är ju skit. Jag ska ta en kniv och skära bort ångestklumpen som jag har i halsen.

Jag vill inte äta medicin. För jag tror att om jag bara får kontroll på saker och ting så kommer resten att lösa sig. Denna kontroll yttrar sig genom just kontroll. Ett tag skrev jag matdagbok, träningsdagbok - och känslodagbok. Kontroll, kontroll, kontroll. Den hjälper mig inte ett skit just nu.

Måste jag äta medicin? Om jag inte börjar varva ner snart och iallafall kan sova ordentligt på kvällarna så måste jag göra något. Tur att jag träffar min kontaktperson på onsdag.

Snart är jag inne på min tredje vecka med intekunnasovapåkvällensyndromet. Och, nu skiter jag i det! Hädanefter ska jag baka cupcakes, laga vegetarisk mat, göra tvålar och gudvetvad när denna leda infinner sig. För, nu är det såhär att mina avslappningsövningar, som jag ägnar mig åt, fungerar föga. Och, jag är trött på det! Så, nu tänker jag sluta bry mig om vad klockan är och inta pyssel- och fixarläge när det börjar klia i kroppen. Ge mig tips på vad jag kan göra för nu skall tiden fyllas!?

och oron i bröstet har kommit som ett brev på posten.

Jag har varit glad ihelg. Jag har varit tillfreds med mig själv och tom i huvudet. Det har inte malt sådär som det brukar göra ibland. I fredags invigde jag våren med att cykla och jag drattade omkull på en isfläck i uppförsbacke medan jag pratade i telefon. Jag cyklade säkert en mil vill jag lova och gud vad härligt det var! Jag tror inte jag vill göra annat än att cykla runt och känna hur det luktar vår och nostalgi för jag blir ju så nostalgisk på våren. Jag tänker på det som har varit och farit och jag längtar tillbaka lagomt mycket samtidigt som jag ändå är rätt nöjd med min tillvaro som den ser ut nu. Igår pimplade jag och fick napp men ingen fisk.

Idag har  varit den stora dagen. Jag har:

1. Vaknat 08 och städat bort vintern. Jag har till och med dammsugit listerna!
2. Tvättat alla sängkläder och äckliga täcken
3. Cyklat till S, ätit pizza på X
4. Spelat spel med S, cyklat till stan, klämt och känt på saker som jag vill ha men inte kan köpa
5. Cyklat hem i motvind, fortsatt städa och tvätta
6. Planterat om växter, bytt krukor och sått små basilikafrön
7. Drömt mig bort på diverse hemsidor om sådant jag skulle vilja ha men inte kan köpa
8. Beställt tvålmassa och tvålformar!
9. Gjort en budget, planerat inköp och icke inköp
10. Konstaterat att jag ska skaffa ett ICA-kort med fakturamöjligheter
11. Dansat zumba till zumbavideon som jag har fått låna men måste lämna tillbaka imårrn
12. Duschat

NU: Bloggar och dricker thé. Jag hoppas jag kommer kunna sova för jag har åkt karuesell idag.

Jag tror jag blir galen. Jag blir galen på att klockan närmar sig 22.00 och att jag fortfarande inte känner någon som helst trötthet trots att jag borde det eftersom jag har hört att vanliga människor som stiger upp klockan 08 faktiskt brukar vara trötta på kvällen. Men, nejdå. Jag känner mig som ett stort orosmoln. Nuförtiden om kvällarna så vankar jag av och an, tittar på TV, går ut med hunden och jag kan ju meddela att det inte räcker för att trötta ut mig på långa vägar. Jag ska erkänna att jag kommer på mig själv med att känna samma känsla som för tio år sedan. Då, när jag bodde i den där lilla lägenheten med de fyra väggarna som ibland var så tätt inpå att det kändes som en omöjlighet att det kunde finnas någon som helst värld där utanför. Idag tio år senare känns det som att jag befinner mig i samma sits fast bara i en 70 kvm större lägenhet. Har det med det lugna att göra? Att det har lagt sig på jobbet, att det liksom finns för mycket tid över till annat än att oroa sig för än om man sa si eller så på jobbet och huruvida det var rätt eller fel det man gjorde. Nu finns bara den där stora rastlösheten. Som maler och som pockar. Som säger - du borde göra något med ditt liv, helst nu på en gång! Och jag vet inte vad jag vill, om jag ids, om jag har lust. Känns bara som att jag skriver en massa rappakalja just nu, det är väl ungefär det ser ut i min hjärna nuförtiden, i dessa dagar. Fan jag orkar inte skriva. Det kommer ändå inte ut något vettigt.

Jag skriver på en padda. Det är lite jobbigt ibland. Och ibland hamnar bokstäverna huller om buller. Men det gör inget. För jag tänker släppa kontrollen och faktiskt inte bry mig. Precis som med mig själv. Hurra!

Jag stiger upp kring åttatiden nuförtiden. Det är en bra tid. Jag vaknar och tycker att det liksom är helt ok att stiga upp och jag går oftast ut med hunden och sedan äter jag frukost. Jag klär på mig i hundra år för jag behöver inte stressa för jag börjar ju inte förrän sent. Jag brukar känna efter om fötterna sitter som de ska och oftast finns de på samma gamla vanliga plats men ibland känner jag de bara inte. För då är jag och far med tanke och handling och då finns liksom inte mitt fysiska jag. Jag glömmer som bara bort det. Och så måste jag påminna mig själv om mig själv - att känna mina fötter - och så upprepar jag proceduren ibland hundra gånger känns det som. Och ibland blir jag så himla besviken på mig själv för det blir ju aldrig bra. Det blir ju aldrig så som jag vill att det ska vara. Och det säger tanten att jag måste träna på - att släppa kontrollen och acceptera saker för vad de är. Under helgen gick det bra, jag var till och med kompis med mig själv. Jag sa tjenare ska vi hänga och vi gjorde det hela helgen och åt chips glass och godis och hade det jätteroligt. Så roligt att jag tänkte att jag kanske är frisk. Att jag ändå är normal med allt vad det innebär. Ni förstår inte jag har känt mig så vanlig hela förra veckan. Och idag kom dippen. Rullgardinen drogs ner. Under ett  tag som kändes som en evighet - nuförtiden känns all tid som evighet men det här kändes mer - så var det någon somryckte och slet för att dra ner mig. Men jag gick undan och lyssnade på musik. Jag provocerade mannen till det yttersta men sa att det känns bättre när han ändå försökte hjälpa mig genom att bara vara människa. Men för mycket människa får han inte vara. För om han tillåter sig själv att känna andra känslor än de som enbart har en positiv inverkan på mig så är han en dålig människa. Då blir jag arg. Jättearg. Så arg att jag nästan blir rädd för mig själv. Och så är det nuförtiden. Ilskan är min ständiga följeslagare. Kan ni tänka det? Jag som alltid varit så lugn och beskedlig. Nuförtiden så får folk sig hurvlar lite här och där. Men mest mannen. Och jag tycker faktiskt synd om honom.