Annavirrpanna

Jag måste erkänna att jag envisas med att läsa mina gamla inlägg om och om igen. Som om de skulle ha förändrats från sist, eller kanske att jag skulle ha gjort det (vilket kan hända). 

På natten ska man sova. Det gör inte jag. Jag sitter vaken och kollar på Bruce när han är med stamfolk i Etiopien och slåss med grenar. Jag plockar undan i köket och viker lite tvätt. Jag har också hunnit äta upp godishjärtanen som min svärmor kom förbi med åt mig (så gullig hon är).

Jag har någon slags total jävla panik och ändå inte. Jag pendlar mellan att fundera på hur livet kommer att se ut om fem år, om jag någonsin överhuvudtaget kommer att skaffa barn. Om jag vill och har rätt till att skaffa ett barn. Skulle jag kunna ge det barnet en uppväxt som innebär stabila förhållanden. Jag vill inte bli den där mammam med morgonrocken som bara ligger och sover.

Jag är är så jävla rädd. Ni fattar inte. Det kommer aldrig att ta slut och den insikten gör mig ännu räddare. This is it. Om någon kunde tala om för mig hur jag skulle leva mitt liv så tack snälla ge mig lite tips.För, jag vet varken ut eller in. Jag vet inte vad som är rätt eller fel och vem hon är som sitter och skriver vid tangenterna. Det var ju så bra för bara några timmar sedan. Var det kaffekopparna hon drack? Var det Det Där Radioprogrammet som hon lyssnade på och där han sa att han blev galen , att det syntes i hans ögon och hon såg det och talade om det för honom. Jag känner ju igen mig! Vad har jag gjort som är jag och vad har jag gjort som Den Där Andra? Jag försöker se något sammanhang i allt som har varit fast jag har en aning om att jag kanske inte borde. Istället borde jag känna mina fötter.

what the fuck is this

Det var visst Eva Dahlgren som hade skrivit låten och INTE Thomas Ledin. Men i Så mycket bättre (det där programmet som jag aldrig tittade på men som jag råkade se) så framförde Laleh en låt av Thomas Ledin. Jag tror jag tyckte att den var rätt trevlig. Men om ängeln:

Det bor en ängel i mitt rum
Hon har sitt bo ovanför mitt huvud
Hon gör mig lugn
Och hon viskar till mig
Allt det jag säger dig

(Det står stilla i hjärnan nu)


Jag tänkte att jag skulle skriva ett inlägg innan jag drar iväg. Ett inlägg om att jag bor i staden Ingenstans att jag är Ingenting för att jag får inte finnas till. För tänk om någon får veta och tänk om. TÄNKOMTÄNKOMTÄNKOM.


Jag hann bli upprörd och då var det som inte roligt något mer


Om promenaden med hunden:
Hon gick på promenad. Den här dagen skulle det kännas bra och hon skulle kunna känna sina fötter. Det kändes bra. Hon träffade en äldre man som tyckte att det var bra att hunden gödslade den på sommaren gröna gräsmattan. De stod och pratade men hon lyssnade mest. Sen ringde hon och sedan var det inte bra. Sedan tog det slut.

Hejdå.

Jag vaknade imorse. Inte utvilad men inte heller trött. Jag har haft svårt att sova den senaste veckan. Liksom inte velat gå och lägga mig men ändå velat gå och lägga mig. För man sitter ju inte uppe till 24:00 på vardagar har jag hört.


Jo, jag vaknade.

Ja, har man inte skrivit (annat än uppsatser) på fem år så kanske det är dags att börja nu. Tredje inlägget gillt.

Har jag blivit galen nu?

Jag tänkte att jag skulle ta med mig mitt nya liv under armen och traska iväg med det, med lätta steg! Jag ska ta med mig mitt nya liv, med alla känslor i bagaget, och utforska världen. Ututut! Jag tänkte att jag kanske skulle bjuda över min granne (som jag har pluggat tillsammans med och som jag faktiskt gillar). Jag ska bjuda hit henne och fråga om hon vill ha kaffe eller thé men jag ska hoppas på att hon vill ha thé för det blir så himla pinsamt om kaffet blir dåligt för då måste jag ju vara en dålig människa. Och jo, jag tänkte att jag bjuder hit henne för då behöver hon inte känna att vi kanske ska vara hos henne, hon behöver inte ens överväga det, därför tänker jag säga att JAG bjuder på kaffe (fast helst thé). Check.

Vad tänkte jag mer?

Jo, jag tänkte att jag ska åka lite mer skidor. Och att jag ska vara med de jag tycker om och göra sådant som jag tycker om och säga sådant som jag vill säga.

Jag tänkte att jag ska börja laga mat. Jag ska laga vegetarisk mat så som jag gjorde förr. Och det ska kännas som att jag gör en tjänst för världen. Att det ändå finns en mening och att jag spelar roll.

För visst spelar jag roll?

Nu sätter jag stopp för det här. Efter det här inlägget tvingar jag mig i säng.

Idén med den här bloggen var ju att jag skulle få skriva av mig. Få ut det som så länge har suttit där inne och malt. För nu när jag har slutat med mina mediciner så är det som att jag lever igen. Och jag vill få ut allt - NU! Men, jag känner att jag fastnar, börjar tänka på hur jag skriver och vad jag skriver och varför och då blir ju som syftet det motsatta. Så jag ska försöka att inte redigera så mycket och inte tänka så mycket.

Så, var var jag i min egen hjärna innan jag började fundera?
 
(Nu står det still.)

Jag börjar här och nu. Vad kan vara bättre för tanten som jag går till säger ju att jag ska leva i nuet och allt det där:

Hunden ligger och snarkar. Det är mysigt. Lite som en perkulator som är på. Jag får lite ångest för att jag inte är trött. Eller för att det inte känns som så (fast tänk om jag är det egentligen bara det att jag nojjar?). Jag har varit hemma hos min pappa under helgen. Jag har åkt skidor och varit glad och varit arg. För jag har ganska nära till ilska just nu. Den lurar bakom hörnet och pockar på uppmärksamhet så fort det är något som är påväg att rubba mitt sinne, som jag vill ska vara lätt och ledigt. Men, när ilskan väl har bestämt sig för att hälsa på då känns det ju som att det är lika bra att köra på - all in liksom. För nu kan jag ju faktiskt känna och det har jag ju inte kunnat på länge så att bara kunna känna är väl underbart? För det säger tanten att jag ska lära mig:

HANTERA KÄNSLOR OCH ACCEPTERA DOM

(min fröken elin hade blivit galen om hon såg att jag skrev dom men så har jag faktiskt hört att man får göra nuförtiden, att det är accepterat)

Jo, hantera känslor. Att känna ilska. Att vara arg på riktigt och faktiskt vara tvungen att ta konsekvenserna av ilskan som varit på besök. Att han (ja, det är en han och jag orkar inte med något genustjaffs) liksom lämnat kvar en massa skit efter sig som jag måste städa upp, förr eller senare. Kontentan av det hela är att jag har lite ångest över att jag har betett mig som en idiot emellanåt. Och jag är lite orolig över att jag har betett mig såhär. Tänk om det kommer att vara förevigt? Tänk om jag kommer att vara likadan nästa vecka?

TÄNKOMTÄNKOMTÄNKOM

Tänkom det aldrig slutar och jag kommer att vara såhär resten av livet. Då kommer ingen att vela vara med mig och jag kommer att få sparken från jobbet för att jag är så himla dålig.

Men tänk att så är det inte.




Johanna Rubin Dranger & Fröken Märkvärdig och kärleken

-Du är bipolär, sa hon
-Jaha, sa jag