Annavirrpanna

Jag måste erkänna att jag envisas med att läsa mina gamla inlägg om och om igen. Som om de skulle ha förändrats från sist, eller kanske att jag skulle ha gjort det (vilket kan hända). 

På natten ska man sova. Det gör inte jag. Jag sitter vaken och kollar på Bruce när han är med stamfolk i Etiopien och slåss med grenar. Jag plockar undan i köket och viker lite tvätt. Jag har också hunnit äta upp godishjärtanen som min svärmor kom förbi med åt mig (så gullig hon är).

Jag har någon slags total jävla panik och ändå inte. Jag pendlar mellan att fundera på hur livet kommer att se ut om fem år, om jag någonsin överhuvudtaget kommer att skaffa barn. Om jag vill och har rätt till att skaffa ett barn. Skulle jag kunna ge det barnet en uppväxt som innebär stabila förhållanden. Jag vill inte bli den där mammam med morgonrocken som bara ligger och sover.

Jag är är så jävla rädd. Ni fattar inte. Det kommer aldrig att ta slut och den insikten gör mig ännu räddare. This is it. Om någon kunde tala om för mig hur jag skulle leva mitt liv så tack snälla ge mig lite tips.För, jag vet varken ut eller in. Jag vet inte vad som är rätt eller fel och vem hon är som sitter och skriver vid tangenterna. Det var ju så bra för bara några timmar sedan. Var det kaffekopparna hon drack? Var det Det Där Radioprogrammet som hon lyssnade på och där han sa att han blev galen , att det syntes i hans ögon och hon såg det och talade om det för honom. Jag känner ju igen mig! Vad har jag gjort som är jag och vad har jag gjort som Den Där Andra? Jag försöker se något sammanhang i allt som har varit fast jag har en aning om att jag kanske inte borde. Istället borde jag känna mina fötter.

what the fuck is this