Annavirrpanna

Av någon anledning så är jag här igen. Det är mer än ett halvår sedan sist. Ingen som läser och ingen som skriver. Bara några texter skrivna av en människa någon gång, som visst är jag.

 

Det känns så längesedan, allt som var då. Ändå är ju jag jag, samma Anna som vanligt. Men jag är inte mig själv. Och jag längtar så fruktansvärt efter att få känna ro i min kropp, att inte känna denna ständiga ångest och ständiga oro. Jag vill bara hitta min plats i världen, jag tror ibland att jag har gjort det men brukar bli brutalt påmind om att så var icke fallet. Bara att fortsätta att leta, som att gräva efter en nål i en höstack. Jag ska vara ärlig. Jag brukar tänka att jag inte ska bli äldre än 40 år. Då känns det bättre. Var och en har rätt att göra sina val.

 

Uppgång och fall. Där i början, för ett år sedan, så var jag överväldigad. Det rusade, allt. Många bra saker. Men jag visste inte vem jag var. För den jag varit försvann med tabetterna jag slutade äta och en annan Anna tog vid. Den Gamla Anna. Först kom jag inte ihåg henne, jag hade ingen aning om vem hon var. Vad fan vill du? Dra åt helvete! Jag vill inte ha med dig att göra! Men hon envisades med att hälsa på, oftare och oftare för att tillsist flytta in. Det tog flera månader att vänja sig vid henne, jag har väl egentligen fortfarande inte gjort det. Men hon har iallafall flyttat in och tagit med sig rubb och stubb. Hon är en person som slukar allt i sin väg, ibland får man andas. Bara för att hon ska kunna fortsätta hålla på och hålla igång. Ibland hatar jag henne och då vill jag skära bort min mage.

 

Jag trodde det skulle bli bra, bli bättre. Det har bara blivit sämre. På tisdag tänker jag än en gång vifta vit flagg. Jag håller ju på att förstöra mitt liv.

 

Over and out