Allt är relativt
Men den här veckan har varit den värsta på länge. Tågen dundrar föbi i maklig takt, svischar och ibland har jag stått på perrongen och undrat om jag ska hoppa. Jag har önskat att råka bli överkörd av en bil eller två när jag går över övergångsstället. Jag har manat och tänjt på gränserna, kanske stått lite för nära perrongkanten och kanske väntat för länge när bilarna börjat köra. De tankarna skrämmer mig för de är så plötslga och omedelbara. Det känns så självklart som så mycket annat, iallafall just då i ögonblicket. Och jag vet att det är farligt. För på ett ögonblicksverk är det gjort. Tack och godnatt.
I'm not a happy person, sa jag igår. Är det verkligen så? Är det att sätta en stämpel på sig själv som kanske blir svår att plocka bort. Stämplat mig själv har jag väl gjort redan för längesen. Känns bra att ha något att falla tillbaka på. Vem är man liksom utan allt det som definierar en och alltid har gjort det?
Det var längesedan jag kände en sådan ångest. Den har varit fruktansvärd. Och den har varit så skuldbelagd den här veckan. Jag är väl van vid att vara själv med den. Ensam. Och så kanske någon på ett litet hörn. Nu är det någon som faktiskt har knackat på dörren och sagt att jag ska öppna, att det är mycket bättre. Jag gläntade lite men det kändes bättre att att stänga den igen. Låsa den. Om och om igen. Den gled upp gång på gång men jag ryckte frenetiskt i dörrhandtaget för att få stänga ute ljuset och allt det som skrämde, som var så ovant. När jag väl hade suttit tillräckligt länge inne i skrubben med mitt självförverkligade mörker så valde jag att öppna dörren. Och all skam och skuld slog emot mig med ännu större kraft. Vad hade jag stängt ute egentligen? Ljuset? Verkligheten? Mina vänner? Den kärlek som kanske trots allt fanns där fast jag intalade mig själv att allt var bluff och lögn? Varför gör jag såhär? Varför blockerar jag dom som försöker hjälpa och ge mig kärlek? Vet jag ens vad kärlek är?
Man kan inte hjälpa någon annan om man inte hjälper sig själv. Sant. Jag vet inte var jag ska börja. På tågperrongen? Början och slutet i ett. Som livet och döden hand i hand. Som katten som låg livlös på gatan och väntade på att någon levande skulle hänta upp den.
Den här veckan har varit ett känslomässigt kaos. Jag vet inte ens hur jag ska sammanfatta allt och jag vet inte hur jag ska gå vidare med någonting. Jag försöker tänka en dag i taget, En sak i taget. Just nu ska jag skriva klart inlägget. Sen ska jag koncentera mig på nått. Sen ska jag ta mig till flygplatsen. Sen ska jag checka in mitt bagage. Sen ska jag äta nått, Kanske. Jag ska vänta utan att förgås. Jag ska landa i verkligheten. Kanske var det det som allt handlade om i slutänden....
