Annavirrpanna

Jag tror jag blir galen. Jag blir galen på att klockan närmar sig 22.00 och att jag fortfarande inte känner någon som helst trötthet trots att jag borde det eftersom jag har hört att vanliga människor som stiger upp klockan 08 faktiskt brukar vara trötta på kvällen. Men, nejdå. Jag känner mig som ett stort orosmoln. Nuförtiden om kvällarna så vankar jag av och an, tittar på TV, går ut med hunden och jag kan ju meddela att det inte räcker för att trötta ut mig på långa vägar. Jag ska erkänna att jag kommer på mig själv med att känna samma känsla som för tio år sedan. Då, när jag bodde i den där lilla lägenheten med de fyra väggarna som ibland var så tätt inpå att det kändes som en omöjlighet att det kunde finnas någon som helst värld där utanför. Idag tio år senare känns det som att jag befinner mig i samma sits fast bara i en 70 kvm större lägenhet. Har det med det lugna att göra? Att det har lagt sig på jobbet, att det liksom finns för mycket tid över till annat än att oroa sig för än om man sa si eller så på jobbet och huruvida det var rätt eller fel det man gjorde. Nu finns bara den där stora rastlösheten. Som maler och som pockar. Som säger - du borde göra något med ditt liv, helst nu på en gång! Och jag vet inte vad jag vill, om jag ids, om jag har lust. Känns bara som att jag skriver en massa rappakalja just nu, det är väl ungefär det ser ut i min hjärna nuförtiden, i dessa dagar. Fan jag orkar inte skriva. Det kommer ändå inte ut något vettigt.