Annavirrpanna

- jag ger upp, gör vad ni vill

det innebar medicinering för min del. i söndags vaknade jag upp och tankepladdret var borta. det var så tyst och tomt att jag blev rädd. jag blev så rädd för att jag hade blivit någon annan än den jag trodde att jag var. inte för att jag ändå vet. vem är man egentligen? och vad är man utan kontra med mediciner? vad spelar det för roll?

jag fick heltid på jobbet den här veckan. det susade i skallen idag av alla intryck. det är som att ja tar in allt och bearbetar allt i hundrasjutti. ingenting går mig förbi förutom vänliga gester och beröm. allt annat fastnar. jag har storslagna planer för tillfället. jag får så mucket gjort att jag nte vet vart jag ska ta vägen. jag lnskar bara att jag kunde stänga av när jag kom hem. trycka på en röd knapp som säger

- stopp nu är det nog

men jag fortsätter. och stannar jag upp så hör jag alla röster och små scener spelas upp nnanför nätinnan. det är som små filmer som blixtrar förbi. och jag jobbar verkligen för att få bort dom. jag hatar de. jag vill att det ska vara tyst och lugnt och inget jävla disco kvällarna igenom. men det är det. och idag är jag trött och ser framtiden för mig. hur mörkt och svart det är.

jag skäms så innerligt för mig själv. jag har ingen kontroll. det är som att allting snurrar.