Hej och välkommen tillbaka
Jag är mig själv igen. Dock fortfarande stressad till tusen och bitvis så vill jag bara banka bort allt jobbigt i kropp och knopp. Men, jag vet att det i slutänden handlar om att acceptera känslan vilken den nu än är.
På måndag ska jag gå och ta blodprov för femte eller 6:e gången. Litiumet verkar tydligen inte som det ska. Min kontaktperson nämnde här för ett tag sedan adhd och autism i förbifarten. Vad hon nu ville med det. Så, jag har börjat läsa in mig på andra diagnoser och faktiskt så konstaterar jag att oavsett diagnos så är man ju den man är och gör det man gör. Jag kommer ju alltid vara jag liksom? Dock så känns det här med adhd som att krama en varm kudde, det är som tröstande på något sätt. Så mycket som stämmer och så mycket som förklarar ens beteende.
I vilket fall som helst så har jag kommit närmare ett accepterande av situationen som sådan. Det känns bra. Som att jag har landat lite. Jag känner igen mig själv och får lite andrum. Det har inte varit mycket av det de senaste månaderna.
Sommar och sol. Det är bra det.
:)
På måndag ska jag gå och ta blodprov för femte eller 6:e gången. Litiumet verkar tydligen inte som det ska. Min kontaktperson nämnde här för ett tag sedan adhd och autism i förbifarten. Vad hon nu ville med det. Så, jag har börjat läsa in mig på andra diagnoser och faktiskt så konstaterar jag att oavsett diagnos så är man ju den man är och gör det man gör. Jag kommer ju alltid vara jag liksom? Dock så känns det här med adhd som att krama en varm kudde, det är som tröstande på något sätt. Så mycket som stämmer och så mycket som förklarar ens beteende.
I vilket fall som helst så har jag kommit närmare ett accepterande av situationen som sådan. Det känns bra. Som att jag har landat lite. Jag känner igen mig själv och får lite andrum. Det har inte varit mycket av det de senaste månaderna.
Sommar och sol. Det är bra det.
:)
Kommentarer
Trackback
