Annavirrpanna

Nu snurrar det ordentligt. Jag har fortsatt åka karusell. Det jag upplevt under natten kan inte kallas sömn, mer ett slumrande vaket tillstånd. Jag försöker trötta ut mig själv. Jag tänker att om jag tränar, håller igång, äter rätt och regelbundet så ska det väl lägga sig? Då ska jag få gå och lägga mig. Men, jag verkar bara bli mer uppvarvad. Ångestklumpen i bröstet håller i sig och gör nästan ont.

Jag vet inte vad receptet mot denna känsla är? Förra veckan så kände jag mig förkyld och tvingade mig själv att vara hemma och ta det lugnt. Det var en lång vecka, behöver jag säga mer? Det var kvällar där det kliade vansinnigt i hela kroppen, där rastlösheten gjorde bo. Jag tänkte att om jag gör ingenting så borde känslan lägga sig, då borde jag kunna varva ner. Istället kliade jag på kroppen, plockade med olika saker, retade mannen och så höll det på. Min tant skulle säga att jag ska ta några djupa andetag men jag är galen på andetagen!!!! Jag är galen på den här rastlösheten!!! Min tant skulle säga att ju mer man tänker att det kliar - desto mer kliar det. Så därför borde jag väl bara skita i allt - let it roll. Varför ska man ens begränsa sig? Det hjälper mig inte!! Det här är ju skit. Jag ska ta en kniv och skära bort ångestklumpen som jag har i halsen.

Jag vill inte äta medicin. För jag tror att om jag bara får kontroll på saker och ting så kommer resten att lösa sig. Denna kontroll yttrar sig genom just kontroll. Ett tag skrev jag matdagbok, träningsdagbok - och känslodagbok. Kontroll, kontroll, kontroll. Den hjälper mig inte ett skit just nu.

Måste jag äta medicin? Om jag inte börjar varva ner snart och iallafall kan sova ordentligt på kvällarna så måste jag göra något. Tur att jag träffar min kontaktperson på onsdag.