Annavirrpanna

Jag stiger upp kring åttatiden nuförtiden. Det är en bra tid. Jag vaknar och tycker att det liksom är helt ok att stiga upp och jag går oftast ut med hunden och sedan äter jag frukost. Jag klär på mig i hundra år för jag behöver inte stressa för jag börjar ju inte förrän sent. Jag brukar känna efter om fötterna sitter som de ska och oftast finns de på samma gamla vanliga plats men ibland känner jag de bara inte. För då är jag och far med tanke och handling och då finns liksom inte mitt fysiska jag. Jag glömmer som bara bort det. Och så måste jag påminna mig själv om mig själv - att känna mina fötter - och så upprepar jag proceduren ibland hundra gånger känns det som. Och ibland blir jag så himla besviken på mig själv för det blir ju aldrig bra. Det blir ju aldrig så som jag vill att det ska vara. Och det säger tanten att jag måste träna på - att släppa kontrollen och acceptera saker för vad de är. Under helgen gick det bra, jag var till och med kompis med mig själv. Jag sa tjenare ska vi hänga och vi gjorde det hela helgen och åt chips glass och godis och hade det jätteroligt. Så roligt att jag tänkte att jag kanske är frisk. Att jag ändå är normal med allt vad det innebär. Ni förstår inte jag har känt mig så vanlig hela förra veckan. Och idag kom dippen. Rullgardinen drogs ner. Under ett  tag som kändes som en evighet - nuförtiden känns all tid som evighet men det här kändes mer - så var det någon somryckte och slet för att dra ner mig. Men jag gick undan och lyssnade på musik. Jag provocerade mannen till det yttersta men sa att det känns bättre när han ändå försökte hjälpa mig genom att bara vara människa. Men för mycket människa får han inte vara. För om han tillåter sig själv att känna andra känslor än de som enbart har en positiv inverkan på mig så är han en dålig människa. Då blir jag arg. Jättearg. Så arg att jag nästan blir rädd för mig själv. Och så är det nuförtiden. Ilskan är min ständiga följeslagare. Kan ni tänka det? Jag som alltid varit så lugn och beskedlig. Nuförtiden så får folk sig hurvlar lite här och där. Men mest mannen. Och jag tycker faktiskt synd om honom.