Ilskan på besök och om att bara kunna skriva
Idén med den här bloggen var ju att jag skulle få skriva av mig. Få ut det som så länge har suttit där inne och malt. För nu när jag har slutat med mina mediciner så är det som att jag lever igen. Och jag vill få ut allt - NU! Men, jag känner att jag fastnar, börjar tänka på hur jag skriver och vad jag skriver och varför och då blir ju som syftet det motsatta. Så jag ska försöka att inte redigera så mycket och inte tänka så mycket.
Så, var var jag i min egen hjärna innan jag började fundera?
(Nu står det still.)
Jag börjar här och nu. Vad kan vara bättre för tanten som jag går till säger ju att jag ska leva i nuet och allt det där:
Hunden ligger och snarkar. Det är mysigt. Lite som en perkulator som är på. Jag får lite ångest för att jag inte är trött. Eller för att det inte känns som så (fast tänk om jag är det egentligen bara det att jag nojjar?). Jag har varit hemma hos min pappa under helgen. Jag har åkt skidor och varit glad och varit arg. För jag har ganska nära till ilska just nu. Den lurar bakom hörnet och pockar på uppmärksamhet så fort det är något som är påväg att rubba mitt sinne, som jag vill ska vara lätt och ledigt. Men, när ilskan väl har bestämt sig för att hälsa på då känns det ju som att det är lika bra att köra på - all in liksom. För nu kan jag ju faktiskt känna och det har jag ju inte kunnat på länge så att bara kunna känna är väl underbart? För det säger tanten att jag ska lära mig:
HANTERA KÄNSLOR OCH ACCEPTERA DOM
(min fröken elin hade blivit galen om hon såg att jag skrev dom men så har jag faktiskt hört att man får göra nuförtiden, att det är accepterat)
Jo, hantera känslor. Att känna ilska. Att vara arg på riktigt och faktiskt vara tvungen att ta konsekvenserna av ilskan som varit på besök. Att han (ja, det är en han och jag orkar inte med något genustjaffs) liksom lämnat kvar en massa skit efter sig som jag måste städa upp, förr eller senare. Kontentan av det hela är att jag har lite ångest över att jag har betett mig som en idiot emellanåt. Och jag är lite orolig över att jag har betett mig såhär. Tänk om det kommer att vara förevigt? Tänk om jag kommer att vara likadan nästa vecka?
TÄNKOMTÄNKOMTÄNKOM
Tänkom det aldrig slutar och jag kommer att vara såhär resten av livet. Då kommer ingen att vela vara med mig och jag kommer att få sparken från jobbet för att jag är så himla dålig.
Men tänk att så är det inte.
Johanna Rubin Dranger & Fröken Märkvärdig och kärleken
